Hemma hos Kalle

Namn: Kalle Meyer, 19, Jonas Kavallin, 22 och Jimmy Sandberg, 19.

Lägenhet: Fyra på 90,5 kvadratmeter i Råcksta.

”Ska ni typ fota” frågar Kalle och låter lite bekymrad. ”Mycket möjligt” svarar jag ”men ni får lova att inte städa, det ska se ut som det brukar”. Det blir tyst i luren ett tag innan Kalle svarar att han ogärna tar hem någon som det ser ut nu, men att det nog skulle fixa sig ändå och att vi var välkomna. En kylig fredagseftermiddag i slutet av januari står vi så utanför Råckstas tunnelbana.

Frusna om fingrar och tår följer vi vägbeskrivningen samtidigt som vi jämför våra hypoteser om lägenhetens utseende med varandra; stökig, full med pizzakartonger, ölburkar under soffan, tvätthögar och disktravar. Oj vilka förutfattade meningar vi har, men på en lägenhet som bebos av tre killar i tjugoårsåldern känns det orealistiskt med höga förväntningar.

Vips så är vi där. Kalle och Jonas hälsar oss välkomna och tar oss med på en rundvandring i lägenheten, som ganska väl lever upp till våra förväntningar. Ordningen är inte hundraprocentig och det är inte mycket av möbler och tapeter som matchar. Vardagsrummet är stort och pryds av ett hopplock av olika möbler. ”Att få köpa lite nya schysta grejer är verkligen något man önskar” säger Kalle när vi med nyfikna blickar går runt i rummet. I det ena fönstret står en gulblekt benjaminfikus som definitivt sjunger på sista versen. Vi får höra att den står där som ett levande exempel på vad som händer med alla deras krukväxter.  

Förutom ett matrum i anslutning till det lilla köket finns tre nästan lika stora rum. Jimmy och Kalle, som båda är djurgårdare, delar på det ena, medan AIK-supportern Jonas har ett eget. Det tredje används som ett gemensamt datorrum. Väggarna är så knallblå att ingen vill bo där.

När vi har tittat klart sätter vi oss ner för att få svar på våra frågor. Vi är nyfikna på hur de lyckats få tag på denna fyrarummare i bostadsbristens Stockholm. Det visar sig då att lägenheten var Kalles mammas, som han sedan fick ta över när hon flyttade därifrån i augusti. Vi börjar inse att kontakter är guld värda när det är dags att leta lya. För Kalle och hans kompisar var det bara att tacka och ta emot; tunnelbanans täta tidtabell gör det smidigt att åka från Råcksta in till city, en resa på cirka 25 minuter.

 

”Hur gick det då under själva flyttdagen, vad var jobbigast?” ”Jag är en verklig tidsoptimist” svarar Kalle. ”Jag började packa kvällen innan och upptäckte efter ett tag att jag inte hade tillräckligt med flyttkartonger. Jag slängde ned det mesta i svarta sopsäckar, vilket gick utmärkt.” ”Visst var man slut på kvällen” fortsätter Kalle och och liknar det hela med att ha spelat fotboll en hel dag. Jonas tillägger lite försynt att det blev rätt mycket bärande fram och tillbaka.

För både Kalle och Jonas är det bästa med att bo hemifrån att slippa föräldrarna, och för Kalle även bråken med lillebrorsan. Nu finns inte längre några krav, även om Kalle erkänner att han inte hade så mycket krav då han bodde hemma heller.

På frågan vad de saknar mest hemifrån säger de i kör: ”Lagad mat”. De trodde inte att det skulle bli så jobbigt med maten och överhuvudtaget inte så mycket arbete med allt det där praktiska. I köket finns både disk- och tvättmaskin, men det gäller ju att orka plocka in och ut också… Kalle berättar att lusten för städning och diskning inte är speciellt stor när han kommer hem efter en slitsam arbetsdag på dagiset vid Bromma kyrka.

Vi var alla tre nyfikna på om det tjafsades mycket därhemma, men killarna kommer riktigt bra överens och bråk är sällsynta. Kalle och Jonas har känt varandra sedan fritids och pratade tidigt om att flytta hemifrån tillsammans. Med Jimmy stiftade de bekantskap under sommarens fotbolls-EM i Portugal. Av en tillfällighet slog de upp tälten bredvid varandra och umgicks sedan resten av vistelsen. Runt småtimmarna utbyttes levnadshistorier och de kom varandra riktigt nära. Jimmy hade bestämt sig för att plugga i Stockholm men saknade bostad. Han var dock noga med att fråga Kalle en extra gång, när de alla nyktrat till lite, om det verkligen var okej att han flyttade in hos dem, och på den vägen blev det.

Att dela lägenhet ser de bara som något positivt: ”Allt blir billigare och matlagningen går fortare.” Kalle kan dock ibland känna ett visst ansvar när grannarna klagar, det är ju han och syrran som står skrivna på lägenheten. Oftast fungerar det bra men när kompisarna dröjer kvar på förfesten och klockan närmar sig elva förmodar Kalle att barnfamiljen i våningen under önskar sig några andra grannar.

Räkningarna delar de rakt av. De ringer inga mobilsamtal från den gemensamma telefonen och åker tillsammans till Willys och storhandlar. ”Kommer någon då dragandes med ett kexpaket som en annan inte anser sig ha råd med delas inte kexpaketet på alla” förklarar Kalle. Sådana små bagateller löser vi utan problem. Kalle och Jonas tipsar dock om att vara noga med att inte flytta ihop med vem som helst utan att verkligen känna personerna. Kanske bör man genomgå något liknande test som deras camping i Portugal?

 

När vi fått svar på alla våra frågor tackar vi för oss och överlämnar en rejäl godispåse. Kalle börjar äta ganska omgående och säger, om än med lite ironi, att fredagsmiddagen är räddad!